2014-11-26

Hero Image

Normbrott i akademin

Män i jämställdhetsvärlden och rasifierade i akademin är två ickenormativa grupper, men konsekvenserna av deras normbrott blir motsatta. Den ena gruppen premieras, den andra marginaliseras. Det framgick vid Nationella jämställdhetskonferensen för universitet och högskolor.

”Erfarenheter” var årets tema när Nationella jämställdhetskonferensen för universitet och högskolor hölls vid Linköpings universitet 18-19 november. En gemensam nämnare för den första dagens föreläsningar var också att de fokuserade på normbrott av olika slag: att leva med Tourettes, att vara man i jämställdhetsvärlden, att vara rasifierad i högskolevärlden.

Rasifierade alibin för jämlikhet

”Vilka känner sig hemma i akademin?” är den fråga som Fataneh Farahanis forskning utgår från. Hon är docent vid institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet, och har studerat vithetsnormen på universiteten. Farahani beskrev hur en rasifierad individ i akademin behandlas annorlunda i olika avseenden.

– Den rasifierade får till exempel ofta rollen som den som ska utbilda sina arbetskamrater i frågor om ras – och den förväntas alltid känna tacksamhet för detta. Situationen är ju likartad för genuskunniga kvinnor som förväntas utbilda sina kolleger i jämställdhetsfrågor, ofta från i stort sett noll.

Genusvetenskapen är inget undantag från diskriminering, menade Fataneh Farahani. Föreställningarna om hur en autentisk genusvetare ska vara inkluderar en rad irrelevanta faktorer, inte minst om vithet, vilket får till konsekvens att rasifierade marginaliseras. Ett exempel är att rasifierade forskares vetenskapliga auktoritet kopplas snävare till deras forskningsområde, medan vita tillmäts en bredare kompetens.

Ytterligare ett vanligt fenomen är att rasifierade efterfrågas i olika samarbeten just för att undvika en fullständigt normativ gruppsammansättning – de får rollen som alibin.

”Vi män har bara privilegier.”

Kontrasten blev slående när paneldiskussionen ”Att vara man i jämställdhetsvärlden” tog vid efter Farahani. Som män i ett starkt kvinnodominerat fält är även dessa personer normbrytare, men deras upplevelser skilde sig starkt från Farahanis beskrivning. Samtalsledaren Lars Jalmert, professor emeritus vid Stockholms universitet, Fredrik Bondestam från Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet och Tomas Wetterberg, Länsstyrelsen Östergötland, blev snabbt tvungna att formulera om avstampet för sin diskussion: Frågan handlar inte om vilka för- och nackdelar vi har utan hur vi ska förhålla oss till att vi bara har privilegier, konstaterade Fredrik Bondestam.

Hur ska till exempel den man som kämpar för allas lika villkor förhålla sig till det faktum att hans ord i många sammanhang tillmäts större tyngd än hans kvinnliga kollegers?

Tomas Wetterberg menade att det beror på sammanhanget. När han är inkallad som expert för att undervisa lekmän i jämställdhet så ser han inget problem med att utnyttja all sin auktoritet för att förmedla kunskapen så bra som möjligt. Däremot vore det ytterst problematiskt om han tog extra plats i en diskussion med kvinnliga kolleger.

I likhet med de rasifierade i akademin som Farahani berättat om hade männen i panelen erfarenhet av att bjudas in i projekt mer på grund av sitt kön än sin kunskap. Men syftet med inkludera dem anges i så fall tydligt.

– Det är inte ovanligt att jag som man får vara murbräcka in i en ledningsgrupp, sa Fredrik Bondestam. Det är i så fall något som vi talat öppet om i gruppen.

Jämställdhetsfrågor byråkratiseras

Vid en av eftermiddagens sessioner berättade Malin Rönnblom, docent i statsvetenskap och lektor i genusvetenskap vid Umeå universitet, om sin forskning där hon analyserat jämställdhetsbegreppet i den svenska universitetsvärlden. Hon konstaterade bland annat att fokus förflyttats från struktur till individ i jämställdhetsarbetet, vilket samtidigt gjort det mer reaktivt: Strukturer arbetar man med proaktivt; individfokus innebär att vidta åtgärder när någon diskriminerats.

Trots intersektionalitetsbegreppets tydliga koppling till struktur har det följt med i denna förflyttning mot individfokus, menade Malin Rönnblom. I dag används det i stor utsträckning för att prata om diskriminering av individer. Rönnblom såg också att många jämställdhetsfrågor byråkratiserats – de har förts in i verksamheten i form av checklistor och revisioner.

– Det är ju bra att checka av, sa hon. Problemet är att checka av ofta blir det enda man gör.

Ytterligare en tydlig skillnad mot tidigare decennier är det som Malin Rönnblom kallar ”viljan att ledas”. Det är slående hur jämställdhetsansvariga och chefer idag ständigt betonar att något ”är en ledningsfråga” eller ”måste förankras i ledningen”, menade hon. Den tidigare utbredda tron på att förändring kan komma underifrån lyser idag med sin frånvaro.

Nästa års Nationella jämställdhetskonferens för universitet och högskolor kommer att arrangeras vid Uppsala universitet.

Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo