2014-06-14

Hero Image

Dags att ladda om

Efter 20 års arbete med jämställdhetsintegrering är det dags att kavla upp ärmarna på nytt. Under Nordiskt forum möttes forskare, politiker och jämställdhetsarbetare för att utvärdera metoden och peka ut en riktning för framtiden.

Det var nästan fullt i salen på Malmömässan när regeringskansliets samtal om jämställdhetsintegrering inleddes av Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm.

– Ibland blir vi utbuade och ibland står vi mitt i en framgångsvåg, sa hon om de senaste decenniernas kamp för jämställdhet.

År 1994 blåste det medvind när dåvarande socialminister Bengt Westerberg la propositionen Delad makt – delat ansvar. Han hade fått upp ögonen för jämställdhetsfrågorna genom Maktutredningen och i synnerhet av Yvonne Hirdmans kapitel om genusordningen, som hade presenterats några år tidigare.

”Det fick mig att se mönster som jag inte hade sett förut och det var det som gjorde att jag blev uttalad feminist”

– Det fick mig att se mönster som jag inte hade sett förut och det var det som gjorde att jag blev uttalad feminist, sa Bengt Westerberg under panelsamtalet i samband med Nordiskt forum i Malmö.

Det behövs en vakthund

I panelen fanns forskare, politiker och jämställdhetsarbetare. Tillsammans blickade de både bakåt och framåt samtidigt som publiken fick ställa frågor via sms till moderatorerna.

Grundtanken med jämställdhetsintegrering som metod är att jämställdhetsperspektivet inte ska behandlas som en separat fråga utan integreras i alla verksamheter och i alla beslutsprocesser. Flera av paneldeltagarna varnade dock för att det i stället finns en risk att ingen tar ansvar och att jämställdhetsarbetet rinner ut i sanden.

– Det behövs en vakthund och någon som samordnar arbetet, sa Lillemor Dahlgren, projektledare för JIM – jämställdhetsintegrering i myndigheter.

Hon påpekade också att det finns ett behov av att problematisera vad man egentligen menar när man pratar om jämställdhet.

”Både kvinnorörelsen och politiker kan ligga på och agera vakthundar”

– Från myndigheterna efterfrågas ofta snabba lösningar. De vill veta vad de ska göra, men för att komma fram till det måste vi fråga oss vad det är vi vill uppnå, sa hon.

Om arbetet på myndighetsnivå ska ge resultat måste politikerna ställa krav, fortsatte Lillemor Dahlgren och fick delvis medhåll från Helene Lundquist, chef för jämställdhetsenheten på Regeringskansliet.

– Både kvinnorörelsen och politiker kan ligga på och agera vakthundar, sa hon.

Jämställdhetsintegrering inte enda lösningen

Arbetet med jämställdhetsintegrering behöver koordineras och följas upp, instämde Anne-Charlott Callerstig som forskar vid Linköpings universitet och nyligen disputerade med en avhandling om jämställdhetsintegrering i offentlig sektor.

– Vi måste också fråga oss vad vi har för förväntningar på jämställdhetsintegreringen, sa hon och förklarade att det helt klart finns problem som måste angripas med andra metoder.

– Att en stor andel kvinnor inte har en dräglig pension är ett exempel. Det kan inte lösas genom jämställdhetsintegrering och satsningar på jämställt bemötande hos Pensionsmyndigheten, sa hon.

Flera av paneldeltagarna betonade att mycket har hänt på jämställdhetsområdet sedan regeringen antog jämställdhetsintegrering som strategi. Samtidigt framhöll de att det finns mycket kvar att göra. Alice Bah Kuhnke, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (tidigare Ungdomsstyrelsen), väckte diskussion kring vad hon upplevde som en konflikt mellan jämställdhetsfrågor och hbtq-frågor.

– Vi måste kunna hantera flera frågor samtidigt. Det är så vi flyttar fram positionerna och utvecklar vårt arbete. Vi vet till exempel att en viktig del i arbetet mot våld i nära relationer är att motverka heteronormativitet. Inom hbtq-området finns användbara verktyg för det, sa hon.

Tillbaka till 1994 och framgångsvågen för kvinnorörelsen i Sverige. Agneta Stark, ekonomisk genusforskare, mindes 1990-talet som en obehaglig tid med ökad rasism. Hon mindes Lasermannen och Ny demokrati, men hon mindes också en stark feministisk organisering. Inför riksdagsvalet 1994 var hon med och startade det feministiska nätverket Stödstrumporna. Under parollen ”Hela lönen, halva makten, pressades de sittande riksdagspartierna att sätta upp fler kvinnor på sina kandidatlistor.

”Jag tror att vi har ett nytt guldläge för förändring”

Under panelsamtalet på Nordiskt forum visade Agneta Stark upp en av Stödstrumpornas gamla flyers med texten ”Lillasyster ser dig”. Hon konstaterade att det politiska läget på många sätt liknar situationen i mitten av 1990-talet.

– Jag tror att vi har ett nytt guldläge för förändring, sa hon.

Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo