Vill man ha jämställdhet?

Är jämställdhetsfrågan något för män? Varför är inte fler män engagerade i jämställdhetsfrågor? Det är frågor jag brukar få höra när jämställdhet diskuteras. Och visst är vi få män som deltar när så kallade kvinnofrågor kommer på tal.

Men som feminist som har arbetat med jämställdhet ganska länge, ser jag att män är, och alltid har varit, involverade. Men på lite olika sätt.

Så länge vi resonerat om det som tidigare kallades för kvinnofrågan, och numera går under benämningen jämställdhet, har män och maskuliniteter varit på gränsen till fokusfråga, så som jag ser det. I de tidigare jämställdhetspolitiska målen stod till exempel att kvinnor skulle ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som män. Män, och de uppgifter män traditionellt sett utför, var och är norm för hur samhället ska formas.

Redan i samband med att vi började använda begreppet jämställdhet, för drygt 50 år sedan, lyfte Eva Moberg in frågan om männens ansvar för jämställdhet i en mycket uppmärksammad artikel. Senare skrev hon i en bok:

”Förverkligandet av kvinnosakens målsättning kräver en radikal förändring av genomsnittsmannens levnadsvanor, attityder och värderingar”

”Det finns ju en stor risk för att de flesta män inte vill förlora de privilegier vi faktiskt har, i kraft av att vi tillhör just gruppen män.”

Det kanske är just det som är orsaken till att det är så få män involverade i jämställdhetsarbetet? Det finns ju en stor risk för att de flesta män inte vill förlora de privilegier vi faktiskt har, i kraft av att vi tillhör just gruppen män.

Det finns många utredningar, arbetsgrupper och projekt som diskuterat mäns involvering i jämställdhetsarbetet. Redan 1983 fanns en idégrupp om mansrollen utsedd av regeringen. Då fick forskaren Lars Jalmert i uppdrag att göra en studie om huruvida svenska män vill ha jämställdhet. Då svarade vi att vi ”I-princip” vill det! Men… hur är det egentligen?

När jag själv, under samma period som denna arbetsgrupp om mansrollen arbetade, blev förälder och skulle vara hemma med mina barn, möttes vi män dock fortfarande med stor förundran, och kvinnorna med misstänksamhet, när vi delade på föräldraledigheten.

Det var inte förrän i början av 1990-talet, då jag läste kvinnovetenskap, som jag för första gången började reflektera över det som Yvonne Hirdman kallade för den manliga normens primat (det män gör är norm och utgör definition för vad som är allmängiltigt).

Jag förstod att jag måste agera och ta ansvar för att förändra det system som gjorde både kvinnor och män till fångar i förlegade normer. Att traditionell maskulinitet egentligen är en alldeles för trång låda av förväntningar. Där finns också den viktiga frågan om att detta genussystem inte enbart handlar om hur vi som individer har för trånga könsmönster. Det handlar också om hur dessa värderingar formar hela vårt samhällssystem.

Det var då jag blev medlem i ett nätverk som sedermera blivit organisationen Män för Jämställdhet. En organisation som har skapat mängder med material och metoder för att arbeta med förändring av normer för vad pojkar och män förväntas göra i vårt samhälle.

”Från början sågs män mest som hinder för ett jämställt samhälle. I dag ser vi att allt fler män blir en del av jämställdhetsarbetet.”

Från början sågs män mest som hinder för ett jämställt samhälle. I dag ser vi att allt fler män blir en del av jämställdhetsarbetet. Många pojkar och män har också börjat inse att traditionella könsmönster är något som hindrar både kvinnor och män att utvecklas. Vi vet att såväl kvinnor som män och hela samhällssystemet mår bra av jämställdhet.

Så visst har män varit involverade i jämställdhetsarbetet och måste fortsätta vara det. Gärna några fler!

Tomas Wetterberg
Tomas Wetterberg är ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet. Tomas har tidigare arbetat på Regeringskansliet med olika jämställdhetsfrågor. I dag arbetar han som sakkunnig i jämställdhet på Länsstyrelsen i Östergötland.
Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo