2014-11-11

Hero Image

Akademins självbild hindrar jämställdhet

37 jämställdhetsprojekt i akademin fick 47 miljoner av Delegationen för jämställdhet i högskolan. Vad hände sedan? En hel del, visade det sig när satsningen sammanfattades vid en konferens den 5 november.

”Jämställdhet i högskolan – ska den nu ordnas en gång för alla?” Så heter rapporten där UHR, Universitets- och Högskolerådet, granskar och samlar ihop erfarenheterna från de projekt som finansierats av Delegationen för jämställdhet i högskolan, DJ. Sammanlagt fick 37 jämställdhetsprojekt i den svenska högskolevärlden, från Lund till Luleå, dela på 47 miljoner kronor i utlysningar 2009 och 2010.

Rapportens slutsatser kondenseras i 19 punkter. En av dem lyder: ”Det är viktigt att ifrågasätta akademins självbild som en strikt meritokratisk organisation.”

– Det är kanske den allra viktigaste punkten: att akademin måste förstå att den inte är helt meritokratisk. Vi behöver sticka hål på ballongen, sa rapportens författare Aleksandra Sjöstrand, UHR, när erfarenheterna från projekten summerades vid en konferens i Stockholm den 5 november.

Fokus på kvantitativ jämställdhet

Det är en nedslående bild av akademin som träder fram när erfarenheterna från projekten sammanfattas, konstaterade hon. Det blir tydligt att högskolevärlden är en sektor som präglas av ojämlika villkor för kvinnor och män. En majoritet av de DJ-finansierade projekten har fokuserat just på skillnader i kvinnors och mäns meritering och karriärutveckling. Aspekter av detta som angripits har bland annat varit normer och värderingar, dold diskriminering och särbehandling på grund av kön samt informella maktcentra och beslutsvägar. Många projekt har också innehållit kvantitativa kartläggningar av könsfördelning i den akademiska karriärtrappan.

En betydande risk med tidsbegränsade projekt är att deras resultat inte tas tillvara efteråt, konstaterade Aleksandra Sjöstrand. Därför är det viktigt att redan från början ha en plan för hur projektets resultat ska förvaltas och införlivas i verksamheten. Möjligen borde finansiären kräva någon form av motfinansiering från ledningen för den sökande organisationen för att öka incitamenten att ta vara på resultaten, funderade hon.

Dubbla maktstrukturer i akademin försvårar

Vikten av jämställdhetsintegrering i akademin, det vill säga att jämställdhetsarbetet inte ska bedrivas i separata aktiviteter utan införlivas i den ordinarie verksamheten, poängterades många gånger under konferensen. Intressant nog saknas just lärosäten i det särskilda uppdrag att stödja 18 nationella myndigheter i jämställdhetsintegrering som lagts på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.

Kerstin Alnebratt, föreståndare för sekretariatet, konstaterade att beslutet om jämställdhetsintegrering av myndigheterna togs 1994 och alltså firar 20-årsjubileum i år. Men just på grund av att integreringsarbetet bedrivits i tillfälliga projekt under begränsade tider har det inte kommit särskilt långt. När projektpengarna är slut faller frågorna i träda, och när frågorna så småningom aktualiseras på nytt har nyckelpersonerna flyttat på sig och kunskapen borta, och man får börja om från början. Därför hoppades hon på långsiktiga, systematiska satsningar i framtiden – inklusive lärosätena. Att just universitet och högskolor skulle präglas av speciellt svåra förutsättningar för jämställdhetsarbete trodde hon inte.

– Det finns många verksamheter på universitet och högskolor som kan jämställdhetsintegreras utan att det krockar med kollegialiteten.

– I var och en av de myndigheter som vi arbetar med – oavsett om det är Försvarsmakten eller Konstnärsnämnden eller Sametinget eller Boverket – så har man sagt till oss: ”Det kommer att bli svårt här!”

Ett hinder som ofta nämns i sammanhanget är spänningen mellan akademins två typer av styrning, linjestyrning och kollegialitet, det vill säga ledningens hierarkiska makt kontra kollegiets självbestämmande som en del av den akademiska friheten. En sådan dubbel maktstruktur kan försvåra förändringsarbete, inte minst när det gäller att försöka rucka på normer och organisationskultur.

Men svårigheten ska inte överdrivas. Det finns en fara att denna omständighet används som ursäkt för att inte göra något alls, menade Fredrik Bondestam från sekretariatet.

– Det finns många verksamheter på universitet och högskolor som kan jämställdhetsintegreras utan att det krockar med kollegialiteten, sa han.

Lärosätena kan göra mer

En brist i projekten är att det intersektionella perspektivet i mycket stor utsträckning lyser med sin frånvaro, menade Aleksandra Sjöstrand. Kön kopplas sällan till etnicitet eller andra maktordningar i projekten.
Hon beklagade också att så många projekt inriktat sig på samma problemställningar. Den stora majoriteten handlar om universiteten som arbetsplats för sina anställda, bara några få fokuserar på faktorer i studenternas tillvaro, som könsskillnader i studieval, intresse för högre utbildning, studietakt, avhopp och benägenhet att välja examen.

Malin Wreder, tidigare utredningssekreterare vid DJ, bekräftade att det varit mycket ont om sådana projektansökningar. Ett återkommande argument i diskussionen om könsbundna studieval är att ”vi kan inte fixa det som blivit fel på mycket tidigare stadier”, men Wreder underkände den inställningen.

– Se till att alla studenter får möjligheten, och blir avkrävda, att reflektera kritiskt över jämställdhet.

– Så säger arbetslivet om högskolan, högskolan om gymnasiet och så vidare tills man hamnar i en diskussion om att det inte är jämställt på BB. I själva verket skulle lärosätena kunna göra mycket. Det handlar om vilka bilder man förmedlar och vilka beteenden man tolererar.

Det är viktigt att åtgärderna inte stannar vid kosmetiska förändringar av utbildningens namn och marknadsföring, betonade hon. Med sådana insatser går det möjligen att attrahera fler sökande, men knappast att få dem att stanna kvar på utbildningen. För det krävs en inkluderande kultur.

Rebecka Stenkvist, Sveriges Förenade Studentkårer, menade att det är just satsningar på utbildningarna som är nyckeln till att göra högskolevärlden mer jämställd.

– Börja med studenterna! Det är de som så småningom kommer att ta över. Se till att alla studenter får möjligheten, och blir avkrävda, att reflektera kritiskt över jämställdhet, sa hon i konferensens slutdiskussion.

Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo