Sahlgrenska Universitetssjukhuset: Jämställt på en höft

Och allt detta för att ambulanssjukvården på Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) fick för sig att de skulle börja könsuppdela statistik.

Höftfrakturpatienterna (collum) ärden enskilt största patientgruppen med ortopedisk skada för ambulanssjukvården.Dödligheten är hög; det handlar om en skör patientgrupp.

Chefen för ambulanssjukvården på SU,Mats Kihlgren, ville ta reda på mer om denhär gruppen patienter.

– 75 procent av collumpatienterna visade sig vara kvinnor med en medelålder på 85 år. De prioriterades lägre än män på SOS och de fi ck mer sällan än männen smärtlindring, berättar Ingela Wennman, verksamhetsutvecklare och projektledare för höftfrakturprojektet inom ambulanssjukvården på SU.

Resultatet var omtumlande. Hur kunde det bli så här, frågade de sig.

– Vi kan bara spekulera i orsakerna. Prioriteras män högre för att de är ovanligare i den här gruppen? Tänker man kanske ”suck, nu kommer det en collumtant till”? Beskriver kvinnor och män sina tillstånd på olika sätt?

Svaret på frågan var inte så enkel, men det var lätt att fatta beslut om att det inte fick fortsätta på det här sättet.

Alla får smärtlindring

Att kvinnorna fi ck lägre prioritet än männen och att de mer sällan fi ck smärtstillande, var en tråd som Ingela Wennman och hennes kolleger omedelbart började dra i.

Ingela Wennman är sjuksköterska med 20 års erfarenhet från akuten och hon vet att akutintaget kan vara en stor puckel där man tappar fart.

– Vissa saker som görs på akutintaget kan lika gärna göras i ambulansen, det skulle vara bättre för både patienten och akuten.

Sagt och gjort. De valde ut en ambulansstation och ett akutintag och testade ett nytt arbetssätt. Ambulansen utvecklades till att bli ett mobilt akutintag.

Första åtgärden var att se till att alla fick smärtlindring – oavsett om de beklagade sig eller inte.

– Det gör ont att bryta höften, om inte tidigare så när patienten ska fl yttas mellan bårarna, konstaterar Ingela Wennman krasst.

Fixeringen av höften gjordes i ambulansen och ambulanspersonalen ordnade röntgenremiss och körde patienten direkt till röntgen – istället för att ta omvägen om akuten.

 Torra skjortor räddar liv

– Och så gav vi patienten en ny och torr skjorta. När en gammal människa faller och bryter höften kan det göra så ont att han eller hon kissar på sig, säger Ingela Wennman.

De gamla kan också ligga skadade lång tid innan någon överhuvudtaget hittar dem och de har då blivit både blöta och kalla.

Eftersom patienterna inte är högprioriterade på akuten blir de även liggande där i flera timmar, i ett tillstånd som ökar risken för andra komplikationer, såsom trycksår – som i värsta fall kan leda till döden.

Utvärderingen av insatsen talade sitt tydliga språk.

– Vi behövde 27 minuter extra arbetsinsats i ambulansen för att minska eller ta bort tiden på akuten. Det blev flera timmar kortare tid till operationsstart och inte lika många överfl yttningar för patienten.

Dessutom blev det färre antal trycksår och förvirringstillstånd minskade från 50 till 20 procent.

– Förvirringstillstånd förlänger vårdtiden,det vet vi sedan innan, säger Ingela Wennman.

Arbetssättet medverkar till att minska antalet vårddagar och dessutom kan fler patienter återvända till den egna bostaden efter sjukhusvistelsen.

”Akut” självbild

– Modellen har nu antagits av sjukhusledningen, så att alla ska arbeta så här. Arbetssättet finns med i ledningens styrkort, säger Ingela Wennman.

Ambulansledningen går dessutom systematiskt igenom alla stora patientgrupper: hjärta, stroke och geriatrik.

De analyserar möjligheterna till så kallat ”fast track”, att patienten hamnar på rätt vårdnivå direkt. Genusperspektivet är ”solklart” vid granskningen. Man arbetar efter devisen ”En liten förändring tidigt i vårdkedjan för en stor grupp människor är bra för patienten och bra för SU.” Det kan ge stora vinster för organisationen senare i vårdkedjan.

Men Ingela Wennman beskriver vissa svårigheter med att implementera förändringen hos personalen.

– Det handlar om attityder och värderingar; personalen har en syn på sig själv som akut. Man kan lägga sig upp och ner i ett bilvrak och sätta nål men att ligga på ett badrumsgolv är inte alltid lika förknippat med yrkesrollen.

Nu har allt ambulanssjukvården gör ett genusperspektiv. Det har blivit självklart.

– Hade vi inte könsuppdelat hade vi inte kunnat attackera skillnaderna, så enkelt är det. Men det fi nns även andra perspektiv som är viktiga. Vår nästa grej är att titta på etnicitet, säger Ingela Wennman.

TEXT: Lena Gunnarsson (ursprungligen publicerad i Gör det Jämnt i praktiken)

ILLUSTRATION: Marienette Collin