2012-08-07

Vägen till en rätt, lagom, säker och jämställd sjukskrivningsprocess

– Vi måste ha en individuell plan och ett individuellt bemötande för varje patient, oavsett om det är en kvinna eller man, säger Kerstin Jigmo, resursteamsläkare och koordinator i sjukskrivningsfrågor på Vårdcentralen i Skurup.

På Vårdcentralen i Skurup har man sedan 2002 använt sig av resursteam för patienter som varit sjukskrivna i mer än fyra veckor. I teamet ingår arbetsterapeut, kurator, läkare, psykolog och sjukgymnast utöver en representant från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

2007 antog vårdcentralen en handlingsplan för att säkra att sjukskrivningsprocessen var rätt, lagom och säker. Resultatet lät inte vänta på sig: När man började räkna 2002 var 74 patienter långtidssjukskrivna – 2008 var motsvarande siffra 32.

Våga se och våga fråga

En viktig bit saknades dock fortfarande enligt Kerstin Jigmo.

– Vi hade ingen kunskap om genusperspektiv på processen. Enligt Försäkringskassans decembermätning 2008 över våra patienter som varit sjukskrivna i mer än 60 dagar var 16 av 19 kvinnor. Med den uppenbara snedfördelning på pränt såg vi möjligheten att kvalitetssäkra verksamheten genom SKL-satsningen Jämt sjukskriven. Kunskaperna vi fick gjorde också att vi började ställa frågor som: Gör vi livets bekymmer till en diagnos och medikaliserar kvinnor? Eller underdiagnostiserade vi mäns depressioner?

”Gör vi livets bekymmer till en diagnos och medikaliserar kvinnor? Eller underdiagnostiserade vi mäns depressioner?”

På vårdcentralen började nu arbetet med att kartlägga bemötandet vid vård, behandling och rehabilitering.

–Till exempel upptäckte vi att kvinnor som har varit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld under sin uppväxt och/eller levt i en sådan relation, senare kunde hittas hos oss med symtom såsom diffus smärta eller diffus ångest vilket kan leda till sjukskrivning och försvårad rehabilitering. Enligt Kerstin Jigmo handlar det om att våga se och våga fråga.

– Vi bestämde oss för att göra rätt från början – vi ska göra en jämställd handlingsplan och den ska fungera som ett levande dokument som årligen revideras.

Hon menar att erfarenheten är att kvinnor och män uttrycker sig på olika sätt vilket kan leda till skillnader i bemötande, behandling och åtgärd.

– Till exempel är vi dåliga på att se mäns psykiska symptom – män får exempelvis i högre grad smärtdiagnoser än kvinnor trots att det ofta rör sig om samma problembild. Detta medan kvinnor får frågor om den sociala situationen. Risken finns att kvinnor rehabiliteras utifrån den sociala situationen och män mer till sin yrkesroll. Vidare frågar vi män om deras alkoholvanor, men sällan kvinnor.

Tvärtomfrågan gav insikt

I handlingsplanen har frågebatteriet nu standardiserats och när resursteamet träffas veckovis gås varje patient igenom laget runt och sedan reflekterar varje teammedlem om patienten behandlats annorlunda om den varit av motsatt kön. I flera fall har detta lett till förändrad behandling. Genusperspektivet har gett nya insikter, menar Kerstin Jigmo.

”Själv bär jag med mig genusglasögonen i mötet med alla patienter på ett annat sätt än tidigare.”

– Det har i allra högsta grad blivit en lärande process också för oss i teamet. En så enkel sak som könsuppdelad statistik är ovärderlig för att hitta skillnaderna, få oss att fundera och därefter åtgärda bristerna. Själv bär jag med mig genusglasögonen i mötet med alla patienter på ett annat sätt än tidigare.

Bengt Nilsson
Granskad: 10 Feb 2014
Publicerad: 7 Aug 2012
Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo