2017-11-24

Hero Image

”Jämställd arbetsmarknad kräver en social infrastruktur”

Ett lands välstånd beror på andelen av befolkningen i arbete, och utan offentlig barn- och äldreomsorg tenderar kvinnor att hållas borta från arbetsmarknaden. Nationalekonomen Åsa Löfström, som nyligen deltog på en konferens som Nationella sekretariatet för genusforskning anordnade för EU:s jämställdhetsministrar den 8 november, framhåller att ett samhälle måste ta kostnaderna för att göra det rimligt för kvinnor att arbeta.

I anslutning till EU-toppmötet i Göteborg anordnade Nationella sekretariatet för genusforskning, i samarbete med Socialdepartementet, den 8 november en konferens om jämställdhet i arbetslivet. En av de medverkande var Åsa Löfström, universitetslektor i nationalekonomi vid Umeå universitet, under rubriken Jämställdhet – en nyckel till tillväxt. På konferensen talade hon om konsekvenserna av, och förutsättningarna för, att alla oavsett kön i hög grad deltar på arbetsmarknaden.

– De nordiska länderna toppar listan över välstånd i världen, och så skulle det inte ha sett ut så om halva arbetsstyrkan hållits hemma. Men det har kostat. I Sverige byggdes det tidigt upp en social infrastruktur i form av tillgång till skola och utbildning, barn- och äldreomsorg, som gjorde att kvinnor kunde komma ut på arbetsmarknaden. Så ser det inte ut i många länder, och det skulle innebära stora kostnader att åstadkomma något liknande.

Åsa Löfström nämner USA som exempel, där föräldrar bara har rätt till tio veckors föräldraledighet, utan ersättning, från sitt arbete. Staden San Francisco blev nyligen först med att kräva att arbetsgivare betalar sina anställda sex veckors ledighet när de fått barn.

– Om båda föräldrarna vill börja jobba igen krävs det en nanny, eller privat dagis, men det förutsätter en ganska hög inkomst för att ha råd med. Oftast får kvinnor stanna hemma. När barnomsorgen finansieras skattevägen blir den tillgänglig för såväl lågavlönade sjuksköterskor som välbetalda läkare. Då går det att kombinera förvärvsarbete med att vara förälder.
Den skattefinansierade sociala infrastrukturen är en investering som betalar sig, menar Åsa Löfström.

– Man ska inte sticka under stol med att det kostar med en högkvalitativ barnomsorg som alla har råd med. Men i Sverige finns i dag en bred acceptans för att alla arbetar och bidrar med skattemedel. Därför kan vi också ta kostnaderna för att göra det rimligt för kvinnor att arbeta.

En kort hemmafruperiod

Under en period om ungefär trettio år kring andra världskriget var det i industriländer som Sverige inte ovanligt att en gift kvinna var hemmafru, det vill säga att hon på heltid skötte det obetalda hem- och omsorgsarbetet medan maken förvärvsarbetade. När sysselsättningen inom jordbruket minskade, och fler människor flyttade till städer, bildades de moderna små familjehushållen där männen skulle arbeta utanför hemmet och vara familjeförsörjare. Kvinnorna stannade i hemmet.

– Under denna korta period drevs ett medvetandegörande av att kvinnor egentligen inte ville vara hemmafruar. Reformarbetet påbörjades genom att utbildningssystemet byggdes ut, så att barnen till dem med kort skolgång fick tillgång till mer utbildning. Det krävde också att all denna kompetens togs tillvara på arbetsmarknaden. Allt annat vore slöseri med resurser.

Åsa Löfström poängterar att det är så det ser ut i andra länder i Europa.

– Kvinnor med barn får stanna hemma, om de inte har en frisk och alert mamma eller svärmor som kan ställa upp och ta hand om barn och hushåll. Kvinnor har dragit konsekvenserna av hur det ser ut. I många länder föds det för få barn, omkring 1,2-1,4 per kvinna, medan Sverige ligger bättre till med närmare 2. Det kan finnas många skäl till att välja bort barn, men det ska inte behöva vara ofrivilligt.

Könssegregerad arbetsmarknad

Samtidigt som en hög andel av kvinnorna i Sverige och de nordiska länderna deltar på arbetsmarknaden, så finns det stora yrkesgrupper som statistiskt i hög grad domineras av ett kön. Det finns en könssegregerad arbetsmarknad. Detta beskrivs ibland som en paradox, men paradoxen är skenbar. Fortfarande är det i första hand kvinnor som utför det obetalda hemarbetet, liksom det arbete med omsorg om barn och äldre som med en utbyggd offentlig sektor betalas genom skatter. På områden med störst andel kvinnor är lönerna lägre än på mansdominerade områden. Enligt Åsa Löfström hänger könssegregeringen ihop med hur den moderna arbetsmarknaden har utvecklats.

”Det är helt befängt att kön är så styrande som det är. När individen gör sina val står hon inte isolerad, utan det finns familj och andra sociala institutioner runtomkring, och det är en materia som tar tid att förändra.”

– Vi har en arbetsmarknad som går hundra år tillbaka i tiden. Under de senaste tre-fyra decennierna har det börjat luckras upp, med början i yrken som kräver högre utbildning: lärare, journalister, läkare och så vidare. Inom andra yrken är könssegregeringen mer omfattande. Det är frågan om ifall det är lönerna eller normerna som håller männen borta från kvinnodominerat arbete. Om det är lönerna kvarstår frågan om varför kvinnor stannar kvar. Det är helt befängt att kön är så styrande som det är. När individen gör sina val står hon inte isolerad, utan det finns familj och andra sociala institutioner runtomkring, och det är en materia som tar tid att förändra.

Åsa Löfström har ägnat mycket av sin forskning åt löneskillnader mellan kvinnor och män, och hon har också studerat betygsskillnader mellan flickor och pojkar. Hon har varit särskild utredare på regeringens uppdrag, vilket resulterade i betänkandet Den könsuppdelade arbetsmarknaden (SOU 2004:43).  När Sverige var ordförandeland i EU skrev hon en rapport om jämställdhet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning, Gender Equality, Economic Growth and Employment (2009).

Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo