2017-04-24

Hero Image

”De ojämställda andra”

Muslimen som ”den ojämställda andra”, jämställdhet som en nationell värdering och skandinavisk konkurrens om vem som bedriver jämställdhetsarbete bäst. Det är några av de gemensamma dragen när Nationella sekretariatet för genusforskning har pratat med forskare från Danmark, Norge och Sverige om jämställdhetsdiskurs och andrafiering.

Rikke Andreassen är lektor i kommunikationsvetenskap på Roskilde universitet. Hon har i sin forskning specialiserat sig på framställningar av genus och etnicitet i media. Hon menar att media gärna vill skapa en bild av Danmark som ett jämställt land.

– För 20 år sedan var Danmark i topp i internationella jämställdhetsundersökningar. Men det går bara sämre och sämre för varje år. Danska pappor är till exempel sämst i Norden på att ta ut föräldraledighet. Den obehagliga sanningen är att Danmark inte är jämställt – fokus läggs därför istället på ”invandraren” och på att ”invandraren” inte är jämställd, säger hon.

Enligt Rikke Andreassen finns det en konsensus i dansk politik om att jämställdhet är något som är bra och som ses som ett ideal. Men det finns olika inställningar om huruvida Danmark faktiskt är jämställt eller inte.

– Många anser att vi redan har det jämställt i Danmark och att jämställdhet är en ”dansk” värdering. Flyktingar som kommer hit anses behöva bli jämställda för att kunna passa in i det danska samhället. Jämställdhet används många gånger i den politiska debatten som ett sätt att kritisera invandringen och utmålas som hotad av migrationen. Samtidigt finns det också en stark kritik från många organisationer av detta sätt att se på jämställdhet. Att fokus på ”de andra” blir en ursäkt för att inte göra något åt jämställdheten.

Dansk-svensk andrafiering

Rikke Andreasson anser att det finns en skillnad mellan hur samtalet om jämställdhet förs i Sverige och Danmark. Den är dock främst retorisk.

– Mediadebatten och den politiska diskussionen är mer politiskt korrekt i Sverige, till skillnad från Danmark där principen ”jag får säga vad jag vill, så det gör jag” hålls högt. Därför tror man att Sverige och Danmark är väldigt olika. Men i praktiken existerar liknande sexism och rasism i båda länderna. I Norden är ju jämställdhetsproblemen faktiskt väldigt lika; könsuppdelad arbetsmarknad, våld i hemmet och diskriminering i arbetslivet, för att ge några exempel.

Samtidigt används de uppfattade olikheterna också för att skapa bilden av ”danskhet” och ”svenskhet”, en dansk-svensk andrafiering, menar Rikke Andreassen.

– Jag blev uppringd av dansk etablerad media för att göra en intervju om varför den svenska riksdagen precis hade beslutat att alla i Sverige skulle tvingas att säga hen istället för hon och han. På samma sätt har jag varit i svenska paneler där frågan har varit varför DR bara gör tv-program där kvinnor är nakna. Det säger mycket om hur man tänker om varandra och hur jämställdhet skapas i förhållande till varandra i ett danskt-svenskt perspektiv. När det kommer till jämställdhet har det andra landet pekats ut som det extrema, som det som gör fel. ”Vi vill ju inte ha det som i Danmark” eller ”vi vill ju inte ha det som i Sverige” blir argument i debatten och ett sätt att skapa våra respektive nationella självbilder. När det kommer till jämställdhet har det andra landet pekats ut som det extrema, som det som gör fel.

”När det kommer till jämställdhet har det andra landet pekats ut som det extrema, som det som gör fel”

Muslimen den ultimata andra

Rikke Andreassen menar att fokus i den danska jämställdhetsdebatten ofta hamnar på muslimer.

– Muslimen är ”den ultimata andra” i Danmark. Diskrimineringen mot till exempel afrodanskar är säkerligen lika stor. Men i den politiska diskursen är det främst muslimer som utmålas som problem. Vårt socialistiska parti har till exempel nyligen gjort ett utspel där imamer, men inga andra religiösa ledare, utkrävs att offentligt acceptera homosexualitet.

De sista fem till tio åren har dock nya röster börjat höras i den offentliga danska debatten.

– Det handlar om muslimska kvinnor som är trötta på att utmålas som offer. De gör uppror mot den stereotypa bilden som presenteras av politiker och medier, säger Rikke Andreassen.

Lång kontinuitet av andrafiering via jämställdhet i Sverige

Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Hon har länge forskat om jämställdhetspolitik, intersektionalitet och postkolonial feminism.
– I Sverige finns det en lång kontinuitet av att skilja ut ”de andra” genom idén om jämställdhet. Redan när begreppet började användas på 1970-talet, gjordes det en poäng i att det var något som just invandrade kvinnor behövde utbildas i. I statliga utredningar om integration nämndes jämställdhet som en svensk värdering att anpassa sig till.

Idén om jämställdhet var under 1970- och 1980-talen starkt kopplad till förvärvsarbete och möjligheten för kvinnor att gå ut i arbetslivet. Trots att arbetskraftsdeltagandet bland invandrade kvinnor var högre än bland svenskfödda kvinnor, var det de invandrade kvinnorna som utpekades som de som skulle lära sig.

Under lågkonjunkturen på 1990-talet diskuterades arbetslöshet bland personer som invandrat i Sverige också i termer av jämställdhet.

– Man ville förklara den högre arbetslösheten bland utlandsfödda med att säga att de inte kunde språket, tillhörde en lågkvalificerad arbetskraft, men också med att de var ovana vid ett jämställt arbetsliv. De var därför inte ”anställningsbara” i samma utsträckning.

Under 2000-talet blev det andra markörer för jämställdhet som lyftes fram, bland annat våld inom familjen. Paulina de los Reyes menar att islamofobi har blivit väldigt centralt i hur diskursen kring jämställdhet struktureras, på samma sätt som i Danmark.

– Idag är det utan tvivel muslimer som definieras som de andra och som pekas ut som särskilt problematiska. Muslimer är enligt den samhälleliga diskursen inte jämställda, har patriarkala värderingar och utövar hedersrelaterat våld.

En ny dimension i jämställdhetsdebatten, som också har dykt upp under 2000-talet, är den territoriella.

– Förorter och stadsdelar har börjat stigmatiseras och berättelser om kvinnor som inte vågar gå ut lyfts fram. Befolkningen kommer dock själva sällan till tals i berättelserna.

”Idag är det utan tvivel muslimer som definieras som de andra och som pekas ut som särskilt problematiska. Muslimer är enligt den samhälleliga diskursen inte jämställda, har patriarkala värderingar och utövar hedersrelaterat våld”

Idag är det utan tvivel muslimer som definieras som de andra och som pekas ut som särskilt problematiska. Muslimer är enligt den samhälleliga diskursen inte jämställda, har patriarkala värderingar och utövar hedersrelaterat våld.

Migrationen ett hot mot jämställdheten

Jämställdhet används också som ett argument mot migration i den svenska migrationspolitiska debatten.

– Den bristande jämställdheten hos de andra används som ett underliggande hot. Ett argument förra året mot att kommuner inte skulle ta in för många ensamkommande flyktingbarn, som främst är pojkar, var att de inte var ”vana” vid den svenska jämställdheten. Samtidigt genomfördes en politik som bland annat byggde på att kraftigt begränsa möjligheten till familjeåterförening, något som direkt slår mot kvinnor. Jämställdhetskonsekvenserna betydde helt enkelt ingenting för den politik som formulerades. Jämställdheten användes bara som ett argument för att utesluta, men inte för att inkludera.

Paulina de los Reyes menar att det finns andra andrafieringsprocesser som sker i och med det svenska jämställdhetsbegreppet.

– Det handlar om att jämställdhetspolitiken både genomförs och följs upp utifrån en fastförståelse av kön – att det bara finns kvinnor och män. Det osynliggör personer som inte definierar sig som kvinnor och män, säger hon.

Jämställdhet kopplad till nationsbyggande i Norge

Eirinn Larsen är docent i historia vid Universitetet i Oslo. Den långa kopplingen mellan norskhet och jämställdhet skriver hon om i boken Norsk likestillingshistorie 1814 – 2013 som gavs ut i samband med 100 års jubileumet av kvinnors rösträtt i Norge.
– Redan när kvinnors rösträtt diskuterades i slutet på 1800-talet, var ett argument att det skulle göra nationen Norge till ett av de främsta, mest civiliserade och moderna länderna i världen rent internationellt. Det norska identitets- och nationsbygget har varit centralt i och med att Norge blev en självständig nationalstat först år 1905. Och i det byggandet har idén om jämställdhet varit central, säger hon.

Hon menar att idén har accelererat under modern tid, när Gro Harlem Brundtland skapade sin ”kvinneregjering” år 1986 och i och med att den norska lagen om kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser trädde i kraft år 2006. Båda händelserna har påverkat norrmännens syn på sig själva.

– Jämställdhet används som en aktiv skapare av ”de andra” i Norge. Det gäller nationellt, där kraven på minoriteters integration kopplas till ”norsk jämställdhet”, men även internationellt, där det inte minst ställs krav på jämställdhet inom bi- och multilateral biståndspolitik. Detta kan så klart bli problematiskt utifrån det ojämna maktförhållandet som ett sådant samarbete innebär.

Även i en norsk kontext är det främst muslimer som skapas som ”de andra” i förhållande till jämställdhet.

– Diskursen om jämställdhet i Norge knyter ofta an till religiösa huvudplagg. Det skapas en hierarki av jämställdhet där ”de andra” ständigt står under ”oss”. Jämställdheten har blivit ett lackmustest för att se om man är norsk nog eller om man någonsin kan bli norsk. Det finns en klar segregering och man kan inte inta en position som norsk om man inte blir sekulär, även om det på senare tid förekommit diskussioner om att skapa en norsk muslimsk identitet och hur bilden av vad som är norskt kan förändras.

Bilden skapar hinder för jämställdhet

Eirinn Larsen tror att idén om jämställdhet som något särskilt norskt kan skapa hinder för jämställdheten i landet.

– Genom att förlägga ojämställdheten någon annanstans, på ”de andra”, säger man också att ”vi” redan är jämställda. Efter snart tre år med en regering styrd av de borgerliga och Fremskrittspartiet, har jämställdheten kommit att nedprioriteras. Norge har också blivit ”bäst på” att inte släppa in asylsökande och andra migranter i landet.

”Genom att förlägga ojämställdheten någon annanstans, på ‘de andra’, säger man också att ”vi” redan är jämställda”

Genom att förlägga ojämställdheten någon annanstans, på ”de andra”, säger man också att ”vi” redan är jämställda.

Eirinn Larsen har tillsammans med andra forskare nyligen fått pengar från Universitetet i Oslo för det tvärvetenskapliga projektet ”Nordic branding” som ska utforska idéer och bilder av ”nordiskhet” genom att titta på nationell och regional marknadsföring i den nordiska regionen. Här kommer aspekten jämställdhet att vara en viktig stomme.

– Vi har ju ännu inte startat projektet så det är för tidigt ännu att säga något om vad resultatet kommer att bli. Men jag skulle tro att alla nordiska länder ”brandar” sig själva genom jämställdhet och att det främst sker nationellt, eftersom det även mellan de nordiska länderna finns konkurrens om vem som är ”mest jämställd”.

Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo Partner Logo